gonna pour some crap out
Jag har aldrig haft något självförtroende under min uppväxt. Jag kan inte tänka tillbaka och minnas att jag någonsin kännt mig självsäker. Hela min uppväxt har kantats av att jag haft problem med kompisar, blivit dåligt behandlad osv. Det pågick såklart inte hela tiden. Under 6års till klass fem så var allting ändå helt okej. Jag hade en bästavän som jag umgicks med för det mesta, men vi bråkade ibland vi två precis som bästavänner gör ibland. Sedan fanns det även utomstående personer som jag inte kom överens med. Oftast var det jag som tog allting hårdast. På nått sätt började det där.
Till sexan bytte jag till en annnan skola (vilket inte hade något att göra med kompisar och så, utan jag ville gå i en idrottsklass och jag bytte därmed skola). På den skolan började det nästan direkt med folk som var på mig om olika saker. Ett tag kan jag rent ut sagt säga att jag blev mobbad. Jag hade såklart andra vänner, men det var ändå en/flera personer som inte betedde sig bra mot mig.
Under den tiden hade jag otroligt lågt självförtroende. Samtidigt spelade jag också fotboll. Jag har aldrig varit otroligt bra på fotboll vilket jag var väl medveten om. Dessutom hade jag riktigt höga krav på mig när det gällde min prestation på planen och det fick mig att må riktigt psykiskt dåligt. Det bidrog också till mitt dåliga självförtroende. Jag tänkte väl inte riktigt då att det här var dåligt för mig, utan jag fortsatte att spela fotboll, och må dåligt periodsvis.
Det fanns dock en grej jag var bra på. Jag var duktig i skolan. Jag fick bra resultat på mina prov och jag gjorde allmänt väldigt bra ifrån mig. "Det måste väl bidragit till ett bra självförtroende", kanske ni tänker. Nej, det gjorde det inte. För sen när har folk i ens egen ålder tyckt att det har varit "bra" att vara bra i skolan? Inte mycket. Man blir kallad pluggis och annat som också bidrar till dåligt självförtroende. För om det har varit något som tar på mig så är det vad andra folk tycker, kommande från dåligt självförtroende, såklart. Inte nog blir det bättre av att jag har glasögon. Jag har aldrig tyckt om mina glasögon, mest för att det alltid kopplas samman med att vara en "nörd". Det kommer helt klart fördomar med att ha glasögon, så är det bara. Filmer framställer folk med glasögon som nördar, böcker gör det. Det är inte samhällets fel att det är så. Vi har liksom blivit lärda att det är så det är.
Om det är något som jag någonsin varit stolt över hos mig själv, så skulle det nog vara mina kläder. Hur jag klär mig, vad jag har för kläder osv. Jag har alltid varit lite bortskämd när det gäller kläder samt att min mamma har en stor garderob att låna sake ur. Under hela år 6-9 var mina kläder det jag kunde "stoltsera" med. Bara för att det var det ända jag var någorlunda stolt över. Jag har aldrig under år 6-9 kännt mig snygg, bara någorlunda snyggt klädd. Lite så är det nu också. Jag har aldrig riktigt varit nöjd över min kropp eller hur jag ser ut i övrigt. Möjligtvis för att jag aldrig under min uppväxt fått höra att jag ser bra ut av någon som då inte är min familj. (Familj räknas inte, för det är deras uppgift att säga så). Nu när jag är äldre är det bättre. Men jag är ändå inte nöjd. Jag jämnför mig alltid med andra, vilket självklart får mig att bli mindre nöjd. Jag må vara smal, men jag hatar ändå hur mina ben ser ut och jag undrar om det någonsin kommer att släppa? Jag hoppas det, men just nu är det inte så. Kläder är fortfarande otroligt viktigt för mig, det kanske inte längre är det enda jag är stolt över men det är fortfarande den största grejen. Jag hatar att känna att jag inte har snygga kläder på mig, vilket händer rätt ofta när man går på en skola där alla klär sig otroligt bra. Jag hatar att känna att jag inte har några snygga kläder i garderoben (vilket också händer allt för ofta). Bara för att jag är så pass osäker. Jag har inte självförtroendet att riktigt tro på mig själv, vilket är riktigt synd egentligen. För det får mig bara att må dåligt, det finns verkligen inget positivt i det. Jag gör dock mitt bästa för att ändra på det och jag tror och hoppas att det är på väg uppåt.
Jag har ingen aning om varför jag skrev det här, inte den blekaste. För er som faktiskt läst allt säger jag bra jobbat, för jag gissar på att de flesta struntar i att läsa den när de ser längden. Men det är såhär det ligger till och jag ville bara skriva av mig lite. Det är väl det en blogg är till för, eller hur?
:o
du är otroligt stark julia!
Julia! Du är så stark som trots allt fortsätter att kämpa. Men man måste inte heller prestera för att duga! Du är en underbar tjej och det måste du inse!<3
love u darling<3
jag vet att jag inte alltid har funnit för dig, mestedels för att jag aldrig varit stark nog att vara själv, jag har alltid fallit för grupptrycket och aldrig riktigt vågat skrika ut själv. alla är vi rädda att dömas. jag känner många som trycker ner andra för att öka sitt egna självförtoende. jag är en av dom. jag har dålig hy, fula tänder och riktigt ful utan smink. jag är fläckig och orange MED smink. alltid är det något som kan förbättras, men ingen är perfekt.
Men du ska veta att du har en sån otroligt fin personlighet att den övervinner det mesta. Det är bara fjantar som kallar glasögon för nördigt. Du är ingen glasögonorm, du är en fashonista. Du vet ju att jag alltid har varit avundsjuk på din stil och dina kläder, ditt mörka hår och ditt spännande liv. Jag har alltid varit en svensson, en riktigt jävla tråkig svensson. Jag har flera gånger önskat att jag vore du. Men det är bara inse att du är du och jag är jag. Det är tur det, för jag hade aldrig pallat umgås med mig själv. <3
